God jul och gott nytt år 2023! Det har varit ett aktivt år med bland annat bokutgivningar och museiprojekt. Tack till alla sammarbetspartners under årets lopp!
Hyvää joulua ja onnellista uutta vuotta 2023! On ollut kiireinen vuosi (mm. julkaistuja kirjoja ja museoprojekteja). Kiitos kaikille yhteistyökumppaneille!
Kuva / Foto: EAW 2022.
I år fick jag igen glädjen att få bidra till Vandasällskapets årsbok Helsinge - Vanda 2023. Den här gången skrev jag om Hertonäs gårds parker, eftersom herrgården fram till 1946 låg i Helsinge socken, dvs. nuvarande Vanda, innan området annekterades till Helsingfors. Hertonäs gård har en barockpark och en engelska park, som sköts av staden sedan 1950-talet. Området ägs och museet upprätthålls av Svenska Odlingens Vänner I Helsinge r.f. Parkerna bildar en viktig oas för det alltmer urbaniserade området Hertonäs-Degerö. Enligt donatorns testamente skall parkerna få vara öppna för publiken. I artikeln argumenterar jag även för att parkerna kan ses som en "levande samling" och på det viset ses ingå i museets samlingar och därför även få åtnjuta samma skydd och uppskattning som andra museisamlingar. Boken kan beställas av Vandasällskapet!
Tänä vuonna sain jälleen ilon osallistua Vantaa-Seuran vuosikirjaan Helsingin pitäjä - Vantaa 2023. Tällä kertaa krijoitin Herttoniemen kartanon puistoista, koska kartano kuului vuoteen 1946 saakka Helsingin pitäjään, eli nykyiseen Vantaan alueeseen ennen kuin alue liitettiin Helsinkiin. Herttoniemen kartanolla on barokkipuisto sekä englantilainen puisto, joita kaupunki hoitaa 1950-luvulta lähtien. Alue kuuluu ja museota ylläpitää yhdistys Svenska Odlingens Vänner i Helsinge r.f. Puistot muodostavat tärkeän keitaan alueella Herttoniemi-Laajasalo, joka on urbanisaation paineen alla. Lahjoittajan testamentin mukaan puistojen tuli olla auki yleisölle. Artikkelissa väitän, että puistoja voi nähdä myös "elävänä kokoelmana" ja näin ollen ne kuuluvat museon kokoelmiin. Tällä tavoin heille voi vaatia samaa suojelua ja arvostusta kuin muille museokokoelmille. Kirjaa saa tilata Vantaa-Seuralta!
Strul med Finnair gjorde att vi måste stanna i USA en extra dag. Men det var ok, eftersom M tog oss till sin hemstad Santa Cruz - men nu blev det äntligen dags att återvända hem igen. Läs om vår återresa nedan!
På söndagsmorgonen gjorde vi ett nytt försök att försöka få flygbiljetter och boardingpasses via Dallas till Finland och så smånginom kom vi iväg. Vi var ute i god tid och fick hänga ett slag på flygfältet, men det gick sist och slutligen fort. En något udda syn var en kafferobot, som folk faktiskt köpte av.
Den här resan har varit en enastående upplevelse och jag måste säga att San Francisco är en fantastiskt intressant och spännande stad. För mig har det personligen varit en resa till mitt gamla jag, som gillade att åka på äventyr med Naturvetarklubben till konstiga ställen, som älskade att upptäcka London och Rom på egen hand i bilder och anteckningar (på den tiden ännu i häften, inte i blogg). Samtidigt känns det som att den här resan avslutade tre år av stillasittande, en övergångsperiod med olika jobb och projekt som började då men har avslutats nu, av den process som inleddes med min fars bortgång och avslutades med min mors och min kära mosters. Den här veckan på resande fot full av upplevelser och nya intryck efter av år av ansvar och tysthet i vårt hem i Mejlans, är som en frisk fläkt med löfte om något nytt. Tack M, för att du gjorde det möjligt för oss att komma hit!
Foton: EAW 2022.
Nåja, Finnair hade saboterat våra bokningar, så vi fick stanna kvar i Kalifornien ännu ett dygn. M kom till undsättning och vi fick spendera en extra dag i USA, denna gång i Santa Cruz, längre söderut. Något dåligt vändes med andra ord till något gott. Läs mer nedan!
Tidig väckning och start mot San Franciscos flygfält, men ack, här kom det fram att Finnair hade såsat vår bokning av återresan och vi måste bli helt ombokade - för imorgon. Å andra sidan gav det oss en extra dag hos M i Santa Cruz (och han kommer att få kompensation för mödan, det skall vi se till). Vägen mot Santa Cruz förde genom torr semi-öknen mot en luftigare och fuktigare bergskedja med ordentlig skog - redwoodträd, dock inga åldringar utan yngre exemplar. Den molniga dagen i SF byttes mot strålande solsken i småstaden Santa Cruz längre söderut vid havet. Jag får faktiskt stanna i ett hotell strax över gatan från M och hans familjs hus, kul!
Santa Cruz - Heliga korsets missionsstation - hör också till alla de platser vars bakgrund är i den spanska kolonisationen av Kalifornien på 1700-talet. Numera är orten mest känd för sina vackra stränder och möjligheter till surfing. Jack O’Neill lär faktiskt ha startat sin business här - och till med undertecknad har i tiden ägt en simdräkt märkt O’Neill. Jag tog en lunchpromenad ner till stranden och vyn var hisnande. Vågorna som slår mot kusten var mäktiga att lyssna till, kolla min video från Cowell Beach.
Jag är ledsen över att vår reseplan ändrades, men glad att allt ordnade sig till det bästa - och å andra sidan var det fint att få se M:s hem, fru och lilla son, våra barns lillebror. Allting kunde avslutas i en trevlig brakmiddag i den mysiga staden Santa Cruz - det var inte illa. Då det var mindre bakgrundsstrålning här kunde jag se natthimlen från mitt hotellrum, och ovanför mig hälsade mig Orion och nymånens skira skära. Dagen gick inte som väntat, men det blev en fin dag ändå!
Foton: EAW 2022.
Den sista hela dagen i staden spenderade jag igen med att promenera och nu kollade jag också in det asiatiska konstmuseet. Jag gick också och besökte Ghirardellis lilla butik på Market str. Läs mer nedan!
Det här är sista dagen i San Francisco. Dimman Karl har återvänt, men jag har endast tänkt stanna i centrum idag. Något att notera: gatorna är inte alltid utmärkta med skyltar och verkligen inte med skyltar fästa i husen, utan gatunamnen är ingraverade i betongen på trottoarerna.
Jag styr stegen mot Asian Art Museum i närheten av stadshuset (jag kom igen gratis in med ICOM-kortet!). Utställningen verkar egentligen börja i tredje våningen, där det finns (religiös) konst från sydostasien och Indien: gudabilder och buddhor. Konst och religion har hört tätt ihop i alla tider.
Asian Art museum rymmer många fina föremål och utställningen är välbyggd med fräscha vitriner och hyllor varvade med videos och digitala rekonstruktioner. En av de finaste sakerna i utställningen är en bronsnoshörning från kinesisk bronsålder, men också andra fascinerande föremål kan beskådas, t. ex. en liten Jesusbild från 1600-talet från Goa.
I och för sig är hela museet en sorts kolonialistisk manifestation, men å andra sidan såg jag många skolgrupper guidas omkring här och inta de pedagogiska utrymmena, så syftet med museet idag är att undervisa, vilket är välkommet. De otroligt vackra kinesiska dikterna och tuschmålningarna från 1600-talet och 1700-talet fick en fyllas med ro. Å andra sidan måste man fundera över om de hör hemma här eller i sina ursprungsländer...
Dags att ta sig längs med Market Street till Ghirardellis chokladbutik. Av en säkerhetsvakt i Bloomingdale’s mall fick jag hjälp att hitta fram, då han såg att jag stod och vred på min karta (jag använder inte tfn för att spara batteriet och kunna ta bilder). Han föreslog att jag också kunde hoppa på en buss och åka ner till pirerna i hamnen till själva fabriken. Det var en kul idé, men jag tänkte ändå att den verkade för besvärlig att genomföra. Butiken i hörnet av Market och New Montgomery var ändå gemytlig och jag köpte litet choklad för att kunna smaka på den senare.
BTW, alla har varit så hjälpsamma och trevliga här. Man har verkligen känt sig välkommen. Jag som blev van med att idka vänlig chit-chat med random kassor och folk man stöter på i sin vardag, en kort sekund, i Rom i tiden har aldrig riktigt adapterat mig igen till det finska tigandet. Jag kände mig därför som fisken i vattnet med att säga vänliga saker till främlingar, kassor, vakter, random typer som sitter bredvid en på en färja etc. - och få korta, men vänliga och uppmuntrande svar. Jag tycker att det är så vi borde bete oss, människor, inte ett själviskt tigande med försök att undvika ögonkontakt, förnedrande (“du är inte värdefull, jag bryr mig inte, inte ens en kort sekund”), som hemma i Finland. Kanske jag faktiskt borde resa mer, och ibland komma bort ifrån Finlands ovälkomnande väder och stil att möta medmänniskan…
Foton: EAW 2022.
Idag beslöt jag mig att stifta bekantskap med den berömda, enorma Mariakatedralen från 1970 och även ta mig runt via andra kyrkor i staden till den äldsta av dem alla: The Mission Dolores, som står kvar sedan 1700-talet och är hela San Fransciscos ursprungspunkt kan man säga. Och det var långt att gå - läs vad en modern, finsk pilgrim var med om nedan!
Idag styrde jag mina steg uppför Geary street mot den berömda Mariakatedralen. Intill den ligger en luthersk kyrka också, byggd 1891, S:t Markus, men den var inte öppen. Också i kvarteren intill ligger två kyrkor. Men den enorma Mariakatedralen är mitt egentliga mål: den byggdes år 1970, då den föregående hade brunnit ner på 1960-talet. Arkitekturen avspeglar de förnyelser som man beslöt om under II Vatikankonciliet - vyn mot altaret är öppen från alla håll i kyrksalen, berättar min vänliga kyrkvärd. Men som i nästan alla katolska kyrkor finns ju även sidoaltaren. Betongkonstruktionen är ett mästerverk - det här hade nog farsan (som var byggnadsingenjör) velat se!
I många kyrkor, så även här, finns ett altare särskilt dedikerat åt Maria av Guadalupe - hon betyder mycket för den katolska identiteten i Nya världen, menar kyrkvärden. Jag får också en broschyr av kyrkvärden på tyska - gratis. Hon tycker jag absolut inte skall behöva betala för en i gåvobutiken, då jag ju är så intresserad av kyrkan. Eftersom den här katedralen är dedikerad till S:ta Marias himmelsfärd (en katolsk dogm), så finns även ett verk föreställande händelsen här. De övriga verken handlar också om händelser i särskilt Marias liv - såsom exempelvis bröllopet i Kana, då hon ber Jesus hjälpa till och rädda värdarna från social skam genom att förvandla vattnet till vin. Man menar att händelsen även avspeglar Marias orubbliga tro på att hennes son är utvald. Påven Johannes Paulus II besökte katedralen 1987 och det minns man också i ett särskilt minnesmärke utanför gåvobutiken i kyrkans krypta.
Jag måste tillbaka till hotellet och vila litet och tanka litet lunch innan jag kan fortsätta med resten av programmet för dagen. Idén är att promenera via Hayes Valley till the Mission. Allt är städat och snyggt här och jag rör mig upp och ner för kullarna längs med Laguna street - en frisk bris gör den tacksamma pilgrimen sällskap. Här är både hus av “edwardian” och “beaux arts” stil omskötta och bevarade i rikliga mängder, me like! Jag har hört att en del av dem till och med är äldre än 1906, för några av dem klarade skalvet.
När jag nådde The Mission Dolores (eller Misión San Franscisco de Asís, som alltså gett namn åt staden - ja, alla byar i Kalifornien är i praktiken gamla missionsstationer!) började jag nog känna så där smått att jag vandrat en lång runda idag. Men det var värt det! Och då jag skulle betala inträde till museet och kyrkan (8 euro) frågade de mig varifrån jag kommer. -Nå, Finland. -Anne Pohtamo! skrattade gubben. Hon vann Miss Universe 1975. Hur uttalar man namnet? -Anne P-och-ta-mo. -Aha! Jahas, nu vet vi vem man känner till från Finland ute i världen, minsann! Mannen härstammade själv från El Salvador, sa han. Jag har egentligen inte hittills mig veterligen träffat en enda sanfranciscan (eller hur sägs det, sanfrancsicobo?) - alla är någon annastansifrån. Litet som hemma i Helsingfors.
Den här äldsta bevarade byggnaden i San Francisco hyser några rum, som är museum, museibutik och kyrka idag. Den stod klar år 1791 och var alltså en av de få byggnader vars väggar och till och med tak klarade av den stora jordbävningen år 1906. Än i denna dag döps barnen i områdets församling här, just i denna kyrksal och dess dopfunt. Basilikan strax intill härstammar från år 1918, och också i dessa båda kyrkor gjorde Johannes Paulus II ett besök under sin resa hit år 1987. Utanför kyrkan ligger en liten gravgård med de äldsta av stadens gravar och vackra planteringar. Allting doftade blommor här… Dags att linka den långa vägen tillbaka till Union square, men vilken fin dag! BILD: Ett buddhistiskt tempel på Dolores str. Det bör tilläggas att det på Market street också ligger en moské. I den här staden finns det gott om olika religiösa byggnader, för alla olika människor som kommit - och kommer - hit.
Foton: EAW 2022.
På min bucket-lista har också funnits att besöka den legendariska the Rock, fängelseön Alcatraz, så det blev idag, i strålande väder. Dessutom besökte jag Wells Fargos museum (om att knyta kommunikationer genom USA under vilda västerns tid), samt tog mig en promenad i Chinatown. Läs mer här nedan!
Idag var det dags att ta sig ut i bukten i strålande väder. Biljetten till Alcatraz kunde köpas i förväg på webben (ca 50 euro) och just nu räckte det med att inhandla den en dag innan, då det uppenbart inte var säsong och rusning så här i oktober. Jag gick till pir 33 längs med Market street och svängde sedan till The Embarcadero som löper längs med hamnen. Jag kom fram en timme tidigare än väntat, men den vänliga personalen på färjan släppte mig ombord ändå för samma biljett - det var som sagt, ingen rusning. Färden över sundet tog 15 minuter och påminde mig om färjan till Sveaborg på många vis. Jag bandade också en filmsnutt från färden som du kan se på min Youtubekanal.
Väl framme skulle vi alla först samlas på kajen och höra litet instruktioner av nationalparkens personal. Sedan var det bara dags att börja utforska ön och det forna fängelsets byggnader. Jag associerar alltid Alcatraz till 1900-talet och berömda fångas som Al Capone, men öns historia sträcker sig längre bakåt till de spanska kolonisatörerna. Sedan 1850-talet har ön varit en militärförläggning för att senare bli fängelse. Och i grunden användes ön för jakt och fiske av ohlones indianerna. Ön har också ett rikt fågelliv man gärna vill lyfta fram. Namnet kommer från det spanska ordet för pelikan eller sjöfågel. I oktober har dock ungarna redan blivit stora och inga ruvande fåglar syns längre till.
Då man tog sig upp till huvudfängelset kunde man stiga in och förse sig med en ljudguidning i hörlurar. Guidningen var mycket bra - berättelsen lästes upp av fångvaktare och fångar som verkligen levt och arbetat här. På några planscher här och där visades bilder för att illustrera berättelsen då man vandrade runt i själva fängelset. Cellerna var otroligt små, bara några kvadratmeter stora, och idag skulle de kännas inhumana. Männen fick dock måla, musicera och umgås utomhus med olika spel och aktiviteter.
Filmen från 1979 om fångarna som möjligen lyckades fly från Alcatraz med Clint Eastwood i huvudrollen gjorde stort intryck på mig då jag såg den som barn. Nu fick jag se cellerna och papier-machehuvudena Frank Morris och de andra gjorde och allt de hade förberett inför sin flykt. Fångarna hittades aldrig, så man har antagit att de ändå drunknade i sundet, men det är alltså inte säkert. I varje fall började man inse att den här institutionen är föråldrad och fängelset stängde slutligen på inrådan av Bobby Kennedy år 1963.
Det var dags att bese de vackra trädgårdarna, som sköts av frivilliga. Trädgårdarna planterades av officershustruna som bodde på ön. Det kunde ha tett sig litet skrämmande att bo här, men fångarna och de civila hölls ju strikt isär och levde helt skilda liv. Den sista fasen i öns historia var då den ockuperades av indianer 1969 som krävde jämställdhet i USA. Numera är ön alltså museum och nationalpark.
Efter återkomsten till fastlandet gick jag tillbaka via Telegraph hill, men orkade inte kliva upp till den berömda utsiktspunkten Coit Tower, men jag tog mig istället till banken Wells Fargos eget museum. Det var inte stort, men väldigt intressant och hade en mängd interaktiva delar. Det här museet tog mig på tidsresa tillbaka till vilda västern, till 1850-70-talen, innan järnvägen byggdes ut och förenade USA från kust till kust. Wells, Fargo et c:o började alltså upprätthålla kommunikationen mellan väst och öst med sina diligenser. Och det var alltså ingen enkel uppgift, då man kunde stöta på rövare etc etc. I museet fick man veta mer om guldruschen till Kalifornien 1849, om pengar och postväsende. Man fick också pröva på att sitta i en diligens och “trycka” sina egna sedlar. En verkligt trevlig museiupplevelse! Och ja, banken Wells Fargo existerar fortfarande. Återigen ett bevis hur man vill föra fram sitt förflutna i stolthet.
Påväg hemåt mot Union Square passerade jag naturligt Chinatown och åt dumplings till lunch här. En man spelade följt på gatan och skapade en härlig stämning. Jag gick upp och ner längs gatan och beundrade de olika juvel- och turistaffärernas fönster och alla dekorationer. Här vet man uppenbart hur man skall förevisa sin historia också.
Jag tittade också slutligen in i Old Saint Mary’s Cathedral som står här. Katedralen var en del av missionsverksamheten i Chinatown som upprätthölls av “paulisterna” (The Missionary Society of St Paul the Apostle), som grundade en skola här. Den hör också till de få byggnader som fortfarande stod upprätt efter jordbävningen år 1906. Tyvärr brann dock interiören upp i branden som uppkom efter skalvet. Men i varje fall har byggnaden stått här på samma plats sedan år 1853.
Så småningom var det dags att ta sig hem igen och vila benen, som fått arbeta hårt även idag. Återigen en dag fylld med fina upplevelser i San Francisco!
Foton: EAW 2022.
Att ta sig en promenad i centrum av San Francisco väcker många tankar och känslor. Monumentala byggnader och folk med tio shoppingkassar varvas av hemlösa som sover under en filt eller sjuka som haltar omkring och tigger. Läs mer här vad jag tycker om saken!
USA och San Francisco som ett exempel verkar vara en vänlig och välkomnande, men även motstridig plats. I de här breddgraderna är det i praktiken tämligen varmt dygnet runt, året om. Det har varit en kulturchock att stiga ut på gatorna där både rika turister eller lokala rör sig och samtidigt se hemlösa människor mer eller mindre levande i misär och vansinniga förhållanden. Du går gatan fram och där under en presenning sticker ett par stövlar fram. Några gubbar sitter på Powell street och tigger så där smått (men de ser ändå ut att må ganska bra). I nästan varje gathörn finns en religiös institution, men efter flera dagar har jag fortfarande inte sett en enda representant för dessa eller ens någon annan hjälpande hand röra sig bland dessa samhällets olycksbarn.
I USA tänker man väl att de själva är orsaken till sin misär, men varje smart människa vet ju att det kan vara tiotals olika faktorer som kan störta en ekonomi och liv, det är ju klart. Men inte här. Efter en kort koll med barnens far, som ju numera bor här, får jag höra att skattesystemet här är som i Norden, men inte byggt för att satsa på social jämställdhet helt enkelt. Jag får en spontan fiilis av att något borde göras, men uppenbart är systemet sådant att det nästan är omöjligt. Grundar man till exempel en hjälporganisation faller den väl snart på olika avgifter, skatter etc. etc. Skrämmande! Må det här “systemet” aldrig nå Norden.
Idag promenerade jag i trakten strax väster och söder om Union square. Inte långt ifrån lyxhotellen och shoppingcentrumen finns nästan slumartade områden, smutsiga gator, alla möjliga suspekta typer som drar omkring också mitt på dagen. Jag känner mig aningen otrygg mitt på ljusa dagen får vända på klacken från den planerade rutten och återvända mot mitt huvudmål för idag: stadshuset, FN:s torg och det asiatiska konstmuseet. Det sistnämnda var dock stängt så jag fick börja lomma tillbaka mot hotellet.
Stadshuset och den intilliggande operan är väldigt monumentala byggnader och kupolens stil har kopierats från typ Peterskyrkan i Rom. Här är allting rent och snyggt med nytvättade gator.
På Market street i närheten råkade jag dock få syn på en random dörr med texten “IMA, Open!” Testade dörren, och steg rakt in i ett konstmuseum för internationell konst i två våningar - inte illa. Det var dessutom fri entré! Dagen blev inte så misslyckad trots allt, då det här överraskningsprogrammet inföll i min agenda. Några målningar var väldigt betagande, såsom en rysk modern målning titulerad Nattsim.
Foton: EAW 2022.
Idag var det dags för en liten tur utanför staden med barnen och deras pappa och uppleva den ikoniska bron Golden Gate och se Stilla havet. Skönt med litet omväxling från skyskraporna och palmerna i centrum. Läs mer om vår dag här!
Barnen med far kom och plockade upp mig vid hotellet varefter vi åkte ut over den magnifika ikonen Golden Gate och snurrade upp längs en liten bergsväg mot en fin utsiktspunkt ovanför staden. Vyn var fantastisk! Platsen surrade av turister. Här skulle nog behövas en glasskiosk, tyckte barnen - den kunde heta “Golden Great”. Också de fina bergen av sedimentära bergarter, och kanske även vulkaniska, var väldigt exotiska för en finländare, minsann. Växtligheten är karg och semi-ökenlik. Några öar ligger i San Francisco-bukten, men sedan slås man av ett konstigt faktum - ingen skärgård! Det är man ju van med i Norden. Seglar man ut här så är nästa stop liksom - Hawaij! Men visst sög det i magen att få uppleva den här legendariska vyn - med sina egna, livslevande ögon, och inte bara se det på film eller som bild i en bok.
Följande etapp för dagen var Beach Chalets restaurang, som ligger längs med havskusten i västra delen av san Francisco (Lands end). Jag fick smaka halibut och oystermushroom - underbart gott! Det som slog mig här och också på hotellet är den enorma historiemedvetenheten. Hemma i Finland är man liksom, “nå, det här är typ 200 år gammalt, helt nytt,” och så rycker man på axlarna. Beach Chalet stoltserade i flera vitriner med sin “långa” historia (tillbaka till ca 1900).
Likaså hotellet jag bor i stoltserar i ett flertal vitriner och väldigt utförligt om sina olika skeden, sin kokbok, sina presidentbesök etc. från 1910-talet till idag. Historia är ett sätt att helt enkelt legitimera sig och det är “fint”. Me like! Vad jag hoppas att just det HÄR skulle bli mer vanligt i Finland också, att man ens litet skulle lyfta fram sin historia i ett hus, vid en institution eller liknande. USA har rykte om sig att vara historielöst, men det jag ser i dylikt bevisar nog motsatsen, i varje fall då det gäller San Francisco. Detsamma gäller varje museum eller historiskt minnesmärke jag hittills passerat.
Härefter tog vi oss en promenad i området Lands end trail. Vi njöt av den friska vinden och den magnifika utsikten, rörde oss i skuggan av de speciella tallarna (pinjeträden, någonsorts, jag är inte så bra på botanik) och njöt av utflykten bland blommande kaktusar - och röllekor, en invasiv art från Europa. Men den tycks trivas i den karga miljön.
Vi såg ett monument över slaget vid Guadalcanal (1942) och ruinen av ett gammalt spa från slutet av 1800-talet (?). Vi passerade också en plats som identifierats som ohlone indianernas boplats från stenåldern. Då vi skulle kurva ut från p-platsen och ta oss tillbaka till centrum stötte vi plötsligt på ett litet monument över Roald Amundsen också - what? Men snart var det dags att återvända till centrum där det skulle shoppas i Legobutiken, och så tog vi oss en kaffe. Vilken fin utflykt! Tack för en underbar dag!
Det är söndag! Idag tänkte jag stifta bekantskap med litet kyrkor och museer. På många vis har jag bilden av USA och särskilt hippiestaden San Francisco som en religionernas smältdegel. Idag var planen att besöka en kyrka, det judiska museet för nutidskonst och SFMoMa. Läs mer om mina upplevelser nedan!
Jag tar mig ut idag för att leta efter en kyrka och hittar lämpligt en fin 1800-tals kyrka, S:t Patrick - en katolsk kyrka, och tar mig in och njuter av stämningen. En bönestund är på gång. Bönen leds av en kvinna, som vi inte kan se, men hon talar i en mikrofon. Det är inte inbandat, eftersom jag hör hur hon stakar sig ibland. Människor kommer och går. Några går fram och korsar sig, vidrör en pråligt klädd baby-Jesus staty och går vidare och vidrör fötterna av en större Jesus-staty. Statyn är alldeles blänkande och sliten där folk berör den. Ljusen fladdrar, man möts av de pråliga glasmålningarna med helgon, Korsets väg längs väggarna i den treskeppiga basilikan. Den globala katolska kyrkan är sig lik.
Jag tar mig vidare några steg härifrån till det judiska museet för nutidskonst. Jag går genom en säkerhetscheck - metalldetektor och en snubbe kollar min väska - innan jag får gå in. Här väntar en fin utställning av olika väldigt berörande konstverk: Tikkun: For the Cosmos, the Community, and Ourselves. Tikkun är hebreiska och betyder att reparera, att hela. Ett av verken, en söndrig spegel som reparerats med guld - i enlighet med den japanska tekniken att reparera keramikkärl, göra det söndriga ännu mer vackert och värdefullt - rör mig till tårar… Och jag fortsätter till andra våningen och en fantastisk fotoutställning som lyfter fram både gott och ont, tradition - och att bryta den - i ens familj. Alldeles underbart och berörande! I museibutiken shoppar jag loss och upplever en personlig seger då jag kan läsa på ett av föremålen (en bricka för sedermåltiden): pesah på hebreiska! Museet rekommenderas med andra ord å det varmaste (btw, ICOM-kortet godkändes här.)
Idag är det dags för en snabb pizzaslice som lunch, varefter jag tar mig vidare till följande destination: San Francisco Modern Museum of Art (btw, de godkände också ICOM-kortet). I höst presenterar museet en enorm utställning om Diego Rivera och den var alldeles fantastisk! Det var så många tänkvärda verk och till och med hans freskoteknik förklarades väl etc etc. En man med en ideologi som han gav liv åt i sin konst, envist, orubbligt i och med att en del av hans verk i USA måste rivas genast då stod färdiga! Verkligen en toppen upplevelse! Jag tog mig därefter ner ett plan och såg mer fotokonst samt det fina verket Living Wall på en av terrasserna.
Sedan var det dags att kolla in samlingarna på 2. våningen. Alldeles fantastiska! Från färgsprakande Matisse till Warhol och en massa berömda amerikanska 1900-talskonstnärer - wow! En liten utställning presenterade också politiskt provocerande konst som Black Panthers visuella propaganda och mycket mer tänkvärt. Jag kommer att tänka på Tove Janssons politiska teckningar från 1940-talet jag såg i Ateneum för flera år sedan... Men den visuella politiska kritiken är idag mer aktuell än någonsin - den senaste bilden i den här utställningen här i SF är från 2021.
Till slut var jag alldeles snurrig av alla intryck och befarade att jag strax från Stendhal-syndromet, så jag tog mig småningom hemåt. På kvällen var det dags att delta i hebreiskakursen per zoom (må morgon i Åbo) och det fanns en hel del att förberda sig för. En berörande, men alldeles fantastisk dag!
Foton: EAW 2022.
