På min bucket-lista har också funnits att besöka den legendariska the Rock, fängelseön Alcatraz, så det blev idag, i strålande väder. Dessutom besökte jag Wells Fargos museum (om att knyta kommunikationer genom USA under vilda västerns tid), samt tog mig en promenad i Chinatown. Läs mer här nedan!
Mot Alcatraz, som numera är nationalpark. Färden över det farliga sundet gjordes med färja.
Vyn mot staden från sundet är magnifik. Men det måste ha varit hjärtskärande för fångarna - så nära, men ändå så fjärran till frihet och välrdens gång utanför murarna.
Idag var det dags att ta sig ut i bukten i strålande väder. Biljetten till Alcatraz kunde köpas i förväg på webben (ca 50 euro) och just nu räckte det med att inhandla den en dag innan, då det uppenbart inte var säsong och rusning så här i oktober. Jag gick till pir 33 längs med Market street och svängde sedan till The Embarcadero som löper längs med hamnen. Jag kom fram en timme tidigare än väntat, men den vänliga personalen på färjan släppte mig ombord ändå för samma biljett - det var som sagt, ingen rusning. Färden över sundet tog 15 minuter och påminde mig om färjan till Sveaborg på många vis. Jag bandade också en filmsnutt från färden som du kan se på min Youtubekanal.
Framme på Alcatraz. Dags att ta sig med den slingrande vägen upp till huvudfängelset.
Väl framme skulle vi alla först samlas på kajen och höra litet instruktioner av nationalparkens personal. Sedan var det bara dags att börja utforska ön och det forna fängelsets byggnader. Jag associerar alltid Alcatraz till 1900-talet och berömda fångas som Al Capone, men öns historia sträcker sig längre bakåt till de spanska kolonisatörerna. Sedan 1850-talet har ön varit en militärförläggning för att senare bli fängelse. Och i grunden användes ön för jakt och fiske av ohlones indianerna. Ön har också ett rikt fågelliv man gärna vill lyfta fram. Namnet kommer från det spanska ordet för pelikan eller sjöfågel. I oktober har dock ungarna redan blivit stora och inga ruvande fåglar syns längre till.
Fängelseceller i Alcatraz. Aufiorundvandringen var gripande välgjord.
Då man tog sig upp till huvudfängelset kunde man stiga in och förse sig med en ljudguidning i hörlurar. Guidningen var mycket bra - berättelsen lästes upp av fångvaktare och fångar som verkligen levt och arbetat här. På några planscher här och där visades bilder för att illustrera berättelsen då man vandrade runt i själva fängelset. Cellerna var otroligt små, bara några kvadratmeter stora, och idag skulle de kännas inhumana. Männen fick dock måla, musicera och umgås utomhus med olika spel och aktiviteter.
Cellerna där de berömda fångarna bodde, Frank Morris med kumpaner, vilka möjligen var de enda som någonsin lyckades fly från Alcatraz.
Filmen från 1979 om fångarna som möjligen lyckades fly från Alcatraz med Clint Eastwood i huvudrollen gjorde stort intryck på mig då jag såg den som barn. Nu fick jag se cellerna och papier-machehuvudena Frank Morris och de andra gjorde och allt de hade förberett inför sin flykt. Fångarna hittades aldrig, så man har antagit att de ändå drunknade i sundet, men det är alltså inte säkert. I varje fall började man inse att den här institutionen är föråldrad och fängelset stängde slutligen på inrådan av Bobby Kennedy år 1963.
Trädgårdarna som planterades vid fängelsepersonalens hus hann förfalla efter att fängelset stängde. Mängder av frivilliga har dock sett till att restaurera dem och upprätthålla dem.
Det var dags att bese de vackra trädgårdarna, som sköts av frivilliga. Trädgårdarna planterades av officershustruna som bodde på ön. Det kunde ha tett sig litet skrämmande att bo här, men fångarna och de civila hölls ju strikt isär och levde helt skilda liv. Den sista fasen i öns historia var då den ockuperades av indianer 1969 som krävde jämställdhet i USA. Numera är ön alltså museum och nationalpark.
Wells Fargos diligens kunde frakta post och pengar (och guld), med 3 (beväpnade) personer på kuskbocken samt 15 passagerare - 9 inne i vagnen och 6 på taket.
Efter återkomsten till fastlandet gick jag tillbaka via Telegraph hill, men orkade inte kliva upp till den berömda utsiktspunkten Coit Tower, men jag tog mig istället till banken Wells Fargos eget museum. Det var inte stort, men väldigt intressant och hade en mängd interaktiva delar. Det här museet tog mig på tidsresa tillbaka till vilda västern, till 1850-70-talen, innan järnvägen byggdes ut och förenade USA från kust till kust. Wells, Fargo et c:o började alltså upprätthålla kommunikationen mellan väst och öst med sina diligenser. Och det var alltså ingen enkel uppgift, då man kunde stöta på rövare etc etc. I museet fick man veta mer om guldruschen till Kalifornien 1849, om pengar och postväsende. Man fick också pröva på att sitta i en diligens och “trycka” sina egna sedlar. En verkligt trevlig museiupplevelse! Och ja, banken Wells Fargo existerar fortfarande. Återigen ett bevis hur man vill föra fram sitt förflutna i stolthet.
Vackert dekorerad gata (Grant avenue) i Chinatown.
Påväg hemåt mot Union Square passerade jag naturligt Chinatown och åt dumplings till lunch här. En man spelade följt på gatan och skapade en härlig stämning. Jag gick upp och ner längs gatan och beundrade de olika juvel- och turistaffärernas fönster och alla dekorationer. Här vet man uppenbart hur man skall förevisa sin historia också.
Man brukar se den berömda porten till Chinatown i SF på Sutter street i många turistguider. Fin var den verkligen!
Old Saint Mary’s katolska kyrka byggdes år 1853 och är belägen i Chinatown.
Jag tittade också slutligen in i Old Saint Mary’s Cathedral som står här. Katedralen var en del av missionsverksamheten i Chinatown som upprätthölls av “paulisterna” (The Missionary Society of St Paul the Apostle), som grundade en skola här. Den hör också till de få byggnader som fortfarande stod upprätt efter jordbävningen år 1906. Tyvärr brann dock interiören upp i branden som uppkom efter skalvet. Men i varje fall har byggnaden stått här på samma plats sedan år 1853.
Interiören i Old Saint Mary’s kyrka härstammar från tiden efter jordbävningen år 1906.
Så småningom var det dags att ta sig hem igen och vila benen, som fått arbeta hårt även idag. Återigen en dag fylld med fina upplevelser i San Francisco!
Foton: EAW 2022.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar